Om man girar babord vid receptionen och kryssar mot nordväst, är det dags att fira segel redan efter några nautiska meter. Då kan man kasta ankar vid ett skrivbord och istället kasta blickarna upp mot ett magnifikt skepp som hänger från taket.
Det kan ses som ödets ironi att finna en fullriggare i Stugun. Mitt i Sverige, så långt ifrån ett hav man kan komma här i landet. Men ingen är enväldig kapten på livets resa. Inte minst gällde det Vilhelm Höyholm, som var född 1876 i Norge, men som kom att tillbringa en stor del av sitt liv i Jämtlands skogar.
Vid 17 års ålder, år 1893, sökte han sig över till Jämtland. Då var Sverige och Norge i en union, med Oscar II som regent över båda länderna, och troligen ännu enklare än nu för en norrman att etablera sig här. Höyholm hade redan hunnit med några säsonger som sjöman, men resten av livet skulle Jämtland och dess skogslandskap bli hans hem.
Ingen vet när han kom till trakterna kring Stugun. Höyholm bodde i skogskojor och fäbodstugor lite varstans, till exempel i Selet och Höglunda, och där i skenet av en öppen spis eller en fotogenlampa skapade han sin konst. Båtar till minne av sjömanstiden, tavlor och träskupturer till minne av det vackra i skogen.
När orken till slut tröt fann han sin plats på dåvarande fattighuset Änge Gård i Mårdsjön. Han kom troligen dit i mitten av 1930-talet, och levde där tills hälsan satte stopp, och avled på Östersunds lasarett i sviterna av tuberkulos den 10:e december 1939. Mycket av hans kvarlåtenskap brändes, då man var rädda för smitta, men mycket av konsten finns bevarad. Förutom den här fullriggaren finns ett annat fartyg på Bergegården i Stugun, och några på andra platser i länet. På Bergegården finns även ett 30-tal tavlor i olika tekniker och flera utsökta träsniderier. Det finns även en träskulptur i Stuguns sockenstuga.
Till sist ett citat som kan ses som hans livsmotto ”inte är väl pengar och ära lycka enbart–förnöjsamhet är väl också lycka.”